I går när vi satt och åt middag började vi prata om vad vi tycker är roligt att göra. Jag gissade att Olle tycker om att spela fotboll och att Calle gillar att cykla enhjuling. Det stämde! Barnen gissade att jag tycker om att pyssla om dem. Och det stämmer också.

Faktum är att jag mår som allra bäst när jag gör något så enkelt som fixar fruktsallad till familjen som vi ska käka framför Mästarnas mästare. Och jag vet att jag snabbt mår dåligt i själen om jag av någon anledning inte har möjlighet att pyssla om mina barn.

Jag har reflekterat över att det är oerhört låg status på det mesta som handlar om att ta hand om andra människor. Att vara bra på att visa omtanke och pyssla om är inte en talang som vi värdesätter. Allt ska vara så förbannat extremt. Pengar och prestation.

Man blir liksom inte någons förebild för att man är grym på att lyssna, eller för att man gör fruktsallad. I synnerhet inte om fruktsalladen i all sin enkelhet består av äpple, banan och ett par halvtorra mandariner. Det skrivs heller inga artiklar om den pappan som fixar frukost till sina barn varje morgon. Ingen film kommer att spelas in om den mormor som läser läxorna med sina barnbarn. Eller om mamman som tränar basketlaget.

Men jag tänker att det kanske är dags att vi lyfter blicken lite. Eller sänker den kanske. Vi som är bra på att pyssla om är väldigt viktiga för världen.

Moln