”Du får inte gnälla”, hörde jag mig själv säga till Calle som vid tillfället var ungefär två år. Min upplevelse var att han gnällde väldigt mycket och utan anledning och jag bad honom hela tiden att sluta. Men vid det tillfället var det något som hände. Hundra kilo insikt ramlade ner i huvudet på mig och jag fick syn på att jag hade helt fel. Självklart fick han gnälla om det var så det kändes. Inom loppet av en sekund skiftades mitt perspektiv och jag gick jag från att göra motstånd till gnället till att möta det med nyfikenhet.

Efter den där eftermiddagen i hallen fick Calle och jag en helt ny relation, och sättet jag tog mig an mitt föräldraskap blev sig aldrig sig likt. Tidigare tänkte jag att min uppgift som mamma var att korrigera barnen när de gjorde fel. Men efter den dagen landade jag i att min viktigaste uppgift var att acceptera dem som de är oavsett situation. Antagandet att mina barn är som de ska vara blev min ledstjärna. Och i och med min nya medvetenhet förändrades Calles beteende på ett nästan magiskt sätt. Det var som att han inte längre hade någon anledning att gnälla.

Sedan dess har jag funderat väldigt mycket på bemötande i allmänhet och vad människor behöver för att må bra och trivas med sig själva. Jag har också utforskat hur jag skapar de bästa möjliga förutsättningarna för att mina barn ska nå sin fulla potential. Här har jag inte minst haft god nytta av studier i neuroledarskap, som enkelt uttryckt handlar om hur man leder sig själv och andra utifrån hjärnans principer.

Det jag har kommit fram till är att alla människor behöver tre saker för att blomstra. För det första behöver vi känna oss sedda. Inte för våra prestationer, utan för dem vi är. För det andra behöver vi känna oss respekterade och omtyckta. Att omgivningen uppskattar oss och det vi bidrar med. För det tredje behöver vi lära känna oss själva som någon som kan. Vi behöver tro på vår egen förmåga, och jag är övertygad om att det är något vi lär oss genom att någon annan tror på oss.