Din hjärna – en berättelsemaskin

En av de värsta sakerna min hund vet är när vi tar fram resväskor. Hans största skräck i livet är att bli kvarlämnad, och han vet att när väskorna åker fram så är det bara en tidsfråga innan människorna åker bort. Och så länge väskorna befinner sig i vardagsrummet stillar han sin ångest genom att lägga sig och sova i dem eller på dem.

Cesar hundhjärna letar ständigt efter avvikelser från det normala – saker som kan utgöra ett hot mot hans överlevnad. Och våra människohjärnor gör likadant. Men i hundens värld leder det ena bara till det andra, och han ligger inte och funderar på vart jag ska resa eller varför.

En människa däremot, som befinner sig i samma situation, vill till varje pris förstå kontexten kring det som händer. Från ett evolutionärt perspektiv har förmågan att göra en höna av en fjäder gynnat oss på flera sätt. Vi klampar inte bara in i grottan eftersom vår grannes kusins arbetskamrat blev uppäten av en björn när hon gick in i en grotta. Och om vi har svårt att nå upp till äpplena i trädet gör vår kreativitet det möjligt för oss att komma på att vi kan använda pinnen som ligger på marken för att peta ner dem.

Ovisshet är otäckt

Ovisshet är det värsta hjärnan vet, för det som är ovisst kan var farligt. Så om vi inte får veta sanningen bakom den öppna väskan på vardagsrumsgolvet, så kommer vår hjärna börja skapa berättelser utifrån det vi (tror att vi) observerar. Ofta utan att vi hjärnägare märker det.

Här brister alltså logiken i hjärnans sätt att lösa situationen ganska rejält. För vi blir alltså lugnare av en förklaring som inte innehåller så mycket som ett uns av sanning, än att fortsätta sväva i ovisshet. Berättar någon ”hur det är” på ett övertygande sätt är det frestande att tro på det. I synnerhet om det är något som skrämmer oss, som att vaccin är en lömsk plan för att chippa befolkningen, eller att brukarna på äldreboendet inte längre får någon sylt på pannkakorna.

Ytterligare ett arv från tiden vi levde på savannen, och som lägger krokben för oss idag, är att hjärnan vill spara så mycket energi som möjligt. Hjärnan tycker att det är lika jobbigt och obehagligt att ändra åsikt, eller ifrågasätta sig själv, som det är att lyfta något tungt och tappa det på tårna. Men att hänga fast vid samma åsikt (och konstatera att man själv hade rätt den här gången också) är hjärnans motsvarighet till att ligga i en solstol och sippa en paraplydrink. Därför premierar den förklaringsmodeller som linjerar med vår befintliga världsbild och självbild.

Okej, men hur använder vi oss av den här informationen?

För att undvika negativa konsekvenser:

• Om personalen inte får information kontinuerligt under en omorganisation så hittar de på egna berättelser om vad som kommer att hända. Och efter en stund med viskleken tror alla att spekulationerna är sanna.
• Om ni har långa svarstider i supporten kan kunderna tappa förtroendet för hela verksamheten. Ett företag som inte hinner svara i telefonen kan knappast ha koll på annat heller?
• Om du mår dåligt för att din hund är sjuk, och är disträ och har svårt att ta in vad medarbetarna säger, så ligger det nära till hands för dem att dra slutsatsen att du är missnöjd med deras arbetsinsats.

Men det går också att använda kraften för att uppnå positiva effekter:

• Om du berättar om en lyckad kundimplementation så kommer de som tar del av historian börja föreställa sig hur en liknande lösning skulle kunna skapa värde i deras organisationer.
• Gör medarbetarna mer medvetna om cybersäkerhet genom att berätta vad som har hänt på andra företag. Som exempelvis en webbshop som låg nere en hel helg för att en medarbetare klickade på en länk i ett mejl som såg ut som det kom från vd:n.
• Visa vilken skillnad hundra kronor i månaden kan göra för ett barn som inte har tillgång till rent vatten.